Nu räcker det med tråkigheter. En stark stark kopp kaffe är förtären och nu är det intrervall träning som gäller, besök på sjukhuset och sen cykeltur till Lund där folksamling med sprit står på schemat.

 Har föresten redan hunnit med en tripp till Klippan, han man sett Klippan har man sett Skoogs åkeri och kossor. Väldigt givande. Dock väldigt gulligt av Hannes och ringa mig, då blir man glad. 

Pusshej!

Mamma är bakfull och kräker just nu uppe på toaletten. Hon har precis berättat att mormor kraschade imorse. Mormor kände sig yr och konstig, hon blev röntgad och det vissade sig att hon har fått en propp i lungorna. Hon mår bättre nu och knapprar blodförtunnande medicin. Allt känns så nervöst. Vaje gång det börjar kännas ok igen blir man påmind om att det verkligen bara står och väger mellan liv och död. I detta spelet har död fler liv kvar än livet och det är vi alla medvetna om.

Allt känns så oviktigt i jämförelse. Jag orkar knappt bry mig om att leva mitt eget liv längre.

Min mormor <3 

Dagen igår var fullbokad, därav frånvaron här. Började jobba redan kl 10! Helt galet, när man är van vid att börja jobba som tidigast kl 16. Dagen började ändå bra, min kära dansk var den som skulle öppna, hon stannade dock bara en timme :( Saknar den kvinnan rimligt mycket faktiskt. Hade typ bara max 10 gäster den första timmen. Inget att göra och helt för många på frem till kl 16 sen fick jag ta över uteserveringen. Crazy! Sprang runt som ett jävla vilddjur för att hinna med och avslutade passet som en gående svettpöl.

Mitt i passet fick jag ett bord på 4 personer, 2 döttrar, 1 mamma, 1 mormor. Dom verkade verkligen trivas tillsammans och ha kul. "Ta vara på det, för ni kommer inte få behålla er mormor hur länge som helst" tänkte jag. Bang sa det, jag insåg vad jag hade tänkt, lyckades precis hålla tillbaka tårarna. Sen kunde jag inte le mot dem längre, varje gång jag försökte kändes det bara som om man fick fram en konstig grimas. Tror det var första gången jag fått uppleva sorg.

Hon var så lik min mormor, nästan lika långa, samma kroppsbyggnad fast lite större, samma leende, samma gnista, samma energi. Jag älskar min mormor och saknar henne redan.

Hade turen att få paus direkt efter. Satt uppe och tänkte och kom fram till att jag inte ville vara såhär nere resten av dagen och försökte komma på hur jag skulle kunna bli glad igen. Jocke gör mig glad, dåliga skämt gör mig glad så skickade iväg ett sms till honom att han skulle skicka ett dåligt skämt till mig. Fungerade överraskande bra, log och kände mig glad resten av passet.

Det hände något konstigt på bussen sen. Tror det kan ha varit panikångest men har ingen aning, det var i alla fall inte så de har gått till innan. Satt och kollade ut genom bussfönstret. Sen var det precis som om mitt senaste år var uppdelat i bilder som formades till ett hjul och mitt i hjulet sprang jag, tillslut började allt snurra mycket snabbare och jag tappade fotfästet. Det var som om man befann sig i en torktumlare och livet bara sprang förbi en. Super märkligt! och lite panikaktigt. Kände hur jag blev illamående och andningen var lungn men yttlig och det börja stickas i läpparna. Varje gång jag försökte ta ett djupt andetag kändes det som om jag skulle kräkas. Lyckades lugna mig när jag kom hem, hade inte tid med sånt skit, jag var rredan försenad till Viktors hejdåmiddag. Hur kan man ha så bråttom att man inte ens hinner med en pannikångestattack? Tror fan att det känns som om livet bara springer förbi när man inte ens kan stanna upp för en sån sak. Men jag har fan ingen aning om hur man ska göra när man inte gör allt samtidigt och hela tiden, eller när man gör inget. Jag har verkligen fösökt men mår bara dåligt då. Det är bara när jag är med Honom som det går, det är kanske viktigt för mig att ha en Honom.

Kom tillslut hem till far min där maten precis stod klart. Supergott grillat med salad, nypotatis och Lidemanssås. Familjen, morfar, john, anna, hannes och 4 st av viktor och olivers kompisar var där. Ap trevligt, ap roligt! Innan efterätten spelade vi volleyboll, skit kul! Ibland är det så kul så man helt glömmer alla hemskheter som pågår runt en. Att sedan kunna dela det med dom som går igenom samma sak kändes jävligt bra. Det var underbart. 

Dagen slutade skit, med en diskussion om mormor och hur hon har det, satt kvar i 5 min tills jag inte orkade lyssna mer och åkte hem. Somnade på soffan och vaknade upp en timme senare med världens värk i nacken. Det verkar inte försvinna den jävla värken, har haft den i 3 dagar nu, men men jag har större bekymmer än så.

Gnat, gnabb. Tjo!