Jag var i kyrkan idag, mormors själarigning. Jag grät nästan hela tiden. 

En sak förstår jag inte. Varför ser inte människor all smärta jag går och bär på? Varför förstår inte människor att jag går och bär på så mycket sorg?

Hannes säger att jag har mitt stenansikte. Inte ens han ser det förutom när jag kommer hem och vi är själva.  Förstår inte människor hur jobbigt sådant här är, speciellt för en människa som är så känslosamma som jag? Jag vill kunna skratta och ha kul men när jag vill vara ledsen så vill jag inte skämas över det eller kännas besvärlig för andra. Jag önskar jag kunde få förståelse för den sorg jag går igenom och inte behöva dölja den.

Jag håller på att knäckas av allt just nu, på riktigt. Mormor, osäkerhet om vart jag är på väg, tvivlan på vänner och missnöje med mitt konstanta festliv. Jag känner mig bara som ett yttligt skal, allt jag hade inuti mig har försvunnit. Ingen substans, bara bekymmer som studsar ljudlöst inuti.

Anna Ternheim är en tröst.

Min högsta önskan är att allt detta bara är en taskig dröm och att min mormor ska få träffa mina barn någon dag. Snälla. Snälla.