Min arbetsuppgift de senaste dagarna har varit att helt enkelt samla kontaktuppgifter om olika företagare och deras anställda. Det svenska samhället enligt kvoterna i den statistiken:

3 av 100 personer i Sverige är kvinna

Vi har ungefär 5% utläningar

Resterande procent består av män med hel svenska namn.

Typiska namn enligt mina arbetsuppgiftsunderlag: Ulf, Leif, Stefan, Ola Per, Fredrik, Andreas, Greger, Bo. Mikael, Partic, Christer, Bengt, Lennart, Peter, Magnus, Göran. 92 % av alla namn är dessa! Jag får bläddra massa blad för att hitta ETT kvinnligt namn och Ett utlänskt namn!

Plus: Det är inte lika svårt att komma ihåg och stava till Per Hansson, som det är till Ambrose Ljoljic. 

Bra resultat Sverige!

Jag skäms......

När jag skrev min (självföraktade) feministkommentar så kom jag på varför jag är så arg på "mansvärlden".

Min 10 år äldre kusins totaldiskriminerade svar på min fråga:

S: kan jag få en snus av dig?

K: Nej

S: Varför?

K: (svarar irriterat) för att det går emot allt vad jag anser vara kvinnligt.

S: (blir mållös, inser att en människa som precis rappat ett sådant svar inte är lönt att ta en djupare diskussion med)

Det slutar med att jag går upp på mitt kontor och efter 15 min är jag så pass förbannad att jag nästan är helt röd i huvudet.

Kontenta: Bara av den enkla anledningen att jag är kvinna (äldre tjej, enligt mig själv) så ska jag helt enkelt inte snusa bara p.g.a att han anser att jag som kvinna inte bör göra detta! Vem fan är han till att bestämma vad jag som kvinna har rätt till att göra och inte göra?! 

Självklart hade jag inte blivit arg om han sagt att han inte ville bjuda av anledning att han helt enkelt ville ha alla själv, det blir man helt enkelt tvungen att acceptera. Men när jag vet att han (min kusin) skulle givit snus till min tvillingbror innan min bror ens hade hunnit svara och svaret jag fick så kan jag inget annat än att skrika HÖGT högt inombords och bli fly förbannad.

Det tycks finnas en tendens till grottmänniskonivå när man 2011 av en relativt ung man får höra en sådan kommentar. Blandat med att bara man som tjej yttrar ordet feminism har fått många killar att rynka på näsan och tänka "Jävla gag-kärring som aldrig blir nöjd", så känns det som att den stora feministrevolutionen som mina föräldrars generation startade helt har avstannat. Men vi kvinnor kan väl ändå inte vara nöjda så länge vi blir bedömda först av egenskapens som kvinna och sen därefter som person. 

Jag tillhör dessutom den typ av kvinna som definitivt inte själv har bilden av mig som kvinna i första hand, jag tror att det ligger någonstans på lågt  plats i 10-i-topp-lista efter en massa andra egenskaper som jag tycker bättre beskriver mig som person.

Here is the deal: Jag är Sara Brannefalk, råkar föddas med en murra mellan benen och inte en snopp och jag råkar dessutom få tuttar också (dock relativt små, eller perfekt stora som jag hellre uttrycker det), jag har vuxit upp med 3 brödrar och enbart manliga kusiner osv. Jag är brutalt ärlig, jag kan anses vara en aningen bordus, tar enormt mycket plats och hörs alltid, fick precis lära mig att krämen man sminkar sig med under ögonen heter conciler, står stadigt på marken och viker mig för få.

Alltså tydliga "mansegenskaper" av "mansidealet" bland våra moderna grottmänniskor. 

Jag slår många män på fingrarna när det kommer till att vara manlig.

Men jag bär gärna tjol, sminkar mig gärna lite lagom och fixar håret. Jag älskar att vara kvinna och mina kvinnliga sidor men jag älskar dessutom även mina manligsidor och skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Så varför måste jag då leva med andra människor ideal bild av hur och vem jag ska vara bara för att jag är kvinna?

Kvinnor som inte blir anställda för att dom är gravida eller "planerar att skaffa familj inom snar framtid". Det är diskriminering. Utlänningar, eller svenskar med icke svenska namn som vars CV hamnar direkt i papperskorgen för att dom inte har ett "vanligt namn" det är också diskriminering. 

Att vara icke-feminist är lika jävla illa som att vara rasist.

I slutändan tycker jag definitivt inte om att kalla mig själv för feminist, det verkar bara skapa en massa motsättningar och fnys, jag hatar bara själva grundiden när det gäller diskriminering. Åldersdiskriminering, Könsdiskriminering, diskriminering av olika folkgrupper allt är exakt lika illa! 

Man kan aldrig döma en människa på så enkla yttre kriterier. Det är FEL! Intellektuellt okorekt! Töntigt! Totalt orespektingivande!

Man kan dock aldrig se sig själv som ett offer som kvinna för att man är en kvinna, det är då man blir ett offer och antagligen jävligt bitter.

Jag packar ihop mina kvinnliga egenskaper och min manliga och sen bär jag det stolt och är Sara!

Nu tänker stoppa en prilla i käften och med det diskret säga F*ck you män! 

Så ytterligare ett helt okontinuerligt inlägg.

Nu ska man bli businesskvinna. Plus sida: man får ha betydligt finare kläder och känner sig fräschare., Negativa sidor: tjej bland orubbliga mansideal. Men har jag slagits för det hela livet ska det väl inte bli så mycket tuffare nu. Feministkommentar: check!

Totalt oinspirerande att jobba när man lyckats bråka med sambon tidigare i morse. Solen skiner och jag vill bara ligga på en gräsmatta med valfri alkoläsk eller öl! Eftersökes till eftermiddagen helt klart! 

1,5 timmes jobb först sen har jag en timmes chillaxande och sen är det middag hos morfar. Vad fan ska vi prata om???! Jag hoppas på mirakel och att allt blir super trevligt. 

Måndagsexemplars-inlägg på en Tisdag!