Mamma är bakfull och kräker just nu uppe på toaletten. Hon har precis berättat att mormor kraschade imorse. Mormor kände sig yr och konstig, hon blev röntgad och det vissade sig att hon har fått en propp i lungorna. Hon mår bättre nu och knapprar blodförtunnande medicin. Allt känns så nervöst. Vaje gång det börjar kännas ok igen blir man påmind om att det verkligen bara står och väger mellan liv och död. I detta spelet har död fler liv kvar än livet och det är vi alla medvetna om.

Allt känns så oviktigt i jämförelse. Jag orkar knappt bry mig om att leva mitt eget liv längre.

Min mormor <3 

Dagen igår var fullbokad, därav frånvaron här. Började jobba redan kl 10! Helt galet, när man är van vid att börja jobba som tidigast kl 16. Dagen började ändå bra, min kära dansk var den som skulle öppna, hon stannade dock bara en timme :( Saknar den kvinnan rimligt mycket faktiskt. Hade typ bara max 10 gäster den första timmen. Inget att göra och helt för många på frem till kl 16 sen fick jag ta över uteserveringen. Crazy! Sprang runt som ett jävla vilddjur för att hinna med och avslutade passet som en gående svettpöl.

Mitt i passet fick jag ett bord på 4 personer, 2 döttrar, 1 mamma, 1 mormor. Dom verkade verkligen trivas tillsammans och ha kul. "Ta vara på det, för ni kommer inte få behålla er mormor hur länge som helst" tänkte jag. Bang sa det, jag insåg vad jag hade tänkt, lyckades precis hålla tillbaka tårarna. Sen kunde jag inte le mot dem längre, varje gång jag försökte kändes det bara som om man fick fram en konstig grimas. Tror det var första gången jag fått uppleva sorg.

Hon var så lik min mormor, nästan lika långa, samma kroppsbyggnad fast lite större, samma leende, samma gnista, samma energi. Jag älskar min mormor och saknar henne redan.

Hade turen att få paus direkt efter. Satt uppe och tänkte och kom fram till att jag inte ville vara såhär nere resten av dagen och försökte komma på hur jag skulle kunna bli glad igen. Jocke gör mig glad, dåliga skämt gör mig glad så skickade iväg ett sms till honom att han skulle skicka ett dåligt skämt till mig. Fungerade överraskande bra, log och kände mig glad resten av passet.

Det hände något konstigt på bussen sen. Tror det kan ha varit panikångest men har ingen aning, det var i alla fall inte så de har gått till innan. Satt och kollade ut genom bussfönstret. Sen var det precis som om mitt senaste år var uppdelat i bilder som formades till ett hjul och mitt i hjulet sprang jag, tillslut började allt snurra mycket snabbare och jag tappade fotfästet. Det var som om man befann sig i en torktumlare och livet bara sprang förbi en. Super märkligt! och lite panikaktigt. Kände hur jag blev illamående och andningen var lungn men yttlig och det börja stickas i läpparna. Varje gång jag försökte ta ett djupt andetag kändes det som om jag skulle kräkas. Lyckades lugna mig när jag kom hem, hade inte tid med sånt skit, jag var rredan försenad till Viktors hejdåmiddag. Hur kan man ha så bråttom att man inte ens hinner med en pannikångestattack? Tror fan att det känns som om livet bara springer förbi när man inte ens kan stanna upp för en sån sak. Men jag har fan ingen aning om hur man ska göra när man inte gör allt samtidigt och hela tiden, eller när man gör inget. Jag har verkligen fösökt men mår bara dåligt då. Det är bara när jag är med Honom som det går, det är kanske viktigt för mig att ha en Honom.

Kom tillslut hem till far min där maten precis stod klart. Supergott grillat med salad, nypotatis och Lidemanssås. Familjen, morfar, john, anna, hannes och 4 st av viktor och olivers kompisar var där. Ap trevligt, ap roligt! Innan efterätten spelade vi volleyboll, skit kul! Ibland är det så kul så man helt glömmer alla hemskheter som pågår runt en. Att sedan kunna dela det med dom som går igenom samma sak kändes jävligt bra. Det var underbart. 

Dagen slutade skit, med en diskussion om mormor och hur hon har det, satt kvar i 5 min tills jag inte orkade lyssna mer och åkte hem. Somnade på soffan och vaknade upp en timme senare med världens värk i nacken. Det verkar inte försvinna den jävla värken, har haft den i 3 dagar nu, men men jag har större bekymmer än så.

Gnat, gnabb. Tjo!

Fuck dig, fuck mig! Robert gör mig glad. Saknar Gardield. Att ligga med andra tjejer har jag förvånadsvärt inga problem med, så alla kompisar som tycket jag var dum i huvudet när jag sa det: ha! Jag hade rätt när jag sa att jag inte tror att sånt berör mig. Men som jag har sagt det till vet också vad som berör mig och är rädd för att han ska trampa över den gränsen. Tror dock inte att han vet något om det. Får väl skylla mig själv i slutändan. Mög.

Började precis filosofera lite om huruvida man ska vara så sattans öppen på sin blogg som jag var tidigare idag. Tror nog att det är en trasslig ide med konsekvenser som kanske inte är helt 100% bra. Tyvärr så är det sån jag är och kommer fortsätta skriva det jag känner att jag vill skriva, inte det jag borde skriva. Så om någon tycker att jag är en idiot eller blir ledsen/besviken över något jag har skrivit så är det bara till att höra av sig, det är säkert inte så illa som du först tror. Jag är en känslomänniska, ingen dramamänniska.

Nu ska jag vara sådär jobbigt öppen så sluta läsa nu om du inte kan hantera det.

Tittar på Oprah just nu, gråter faktiskt en skvätt, är en sån jävla blödare. Alltid när det är någon dotter-mamma-relation som är starka vissas kommer det en mini skvätt. Så tillbaka till det känsliga: en övning som jag nyss såg på Oprah. Den är så pass enkel, det är bara till att fylla i dessa meningar:

Om du verkligen kände mig så skulle du veta att......

Jag är arg för att..... 

När jag tänkte lite på det så insåg jag hur svåra och intima dessa svaren var. Lite häftigt att frågor som är så enkla kan hjälpa en att nystaupp ens intre trassel, om än bara lite. Fundera på det. Svara på frågorna.

Om du verkligen kände mig så skulle du veta att jag inte alls är så säker som jag verkar. Om du verkligen kände mig skulle du veta att jag brottas väldigt mycket med frågor om döden och dödlighet. Om du verkligen kände mig så skulle du veta att jag lever inte på mat, jag lever på känslor och agerar 95% på dessa. Om du verkligen kände mig så skulle du veta att jag gråter när jag ser Extreme Home Makeover enbart för att det är så mycket kärlek i deras familj, något som jag aldrig kännt inom min familj.

Jag är arg för att jag låter mina känslor till andra människor göra mig så ledsen och upprörd. Jag är arg för att jag inte har en jävla aning om vart jag är på väg eller vart jag vill vara påväg. Jag är arg för att jag inte känner att jag har förmågan att ploka fram den potential jag har inom mig. Jag är arg för att känslorna till honom gör mig så ledsen (Vad fan är fel på mig!?). Jag är arg för att det känns som att jag står och trampar på Hannes som redan ligger ner, för han är så jävla underbar. Jag är arg för att Hannes lät det bli som det blev och sen när jag väl tröttnat först vill ändra sig. Jag är arg för att jag inte tar tag i min träning som jag ska så jag kan börja tävla igen.

Oj det blev en jävla massa. Jag är ingen arg människa kan dock understryckas. Jag ler och skrattar för jag älskar att le och skratta och för att jag hellre gör det än inte gör det. Vardagsoptimist, glaset är halvfullt mest hela tiden. Så ingen behöver bli rädd för mig.

Take care och fundera på frågorna. Over and out! 

Hittade precis den lilla statistikrutan som berättar för en hur många som läser min blogg. Det var runt 10 pers dagligen! Galet! Jag som trodde jag satt och skrev den för mig själv. Tack alla för vissat intresse!

Är dock väldigt förvånad att det finns så många människor som bryr sig om mig eller bara människor som gillar att snoka runt lite. Alla är ni välkomman, unga som dumma, smarta som gamla, lth:are som vettiga männsikor, asiater som italienare. Beklagar att det dock inte presenteras något mer intressant eller djupt än min vardag och mina tankar. 

I spellistan just nu: Kings of Leon - Use Sombody

På tv: How to look good naked

Med Hjärtliga Hälsningar 

Sara

Har så himla mycket att tänka på just nu: mormors sjukdom, Guy, ekonomi och vänner.

Var och hälsade på mormor idag, positivt, hon såg trött ut och lite nere. Hon kunde dock gå lite själv och såg mycket bättre ut än vad jag hade tänkt mig. Cyklade ifrån sjukhuset glad i hatten och hamnade hemma hos Christian. Fick mig en rejäl jag-bryr-mig-om-dig-så-sluta-vara-ett-sånt-arsle områng, antagligen precis vad jag behövde. Han var så sjukt gullig, sa att jag var som en seriefigur, att jag inte skulle springa in i några nya förhållanden för tidigt, om jag bara la ner lite tid på att fixa till mina brister så ska allt lösa sig och att jag är en liten subba. Man bara måste älska honom <3 

Nu sitter jag här hemma, klockan är 5.12 och jag är helt för pigg för att kunna sova. Great.

Har tänkt mycket på Guy, vet inte vad jag ska göra, det gör mig ledsen och förrvirrad. Dubbla signaler är inget fairgame, är dock övertygad om att han har sina anledningar. Jag vet inte om jag orkar försöka mer eller om jag ens kan, känns dock jävligt surt, tycker så jävla mycket om honom. Känns som om livet bara vill skratta mig lite extra i ansiktet ibland. Varför faller man så jäkla enkelt när det väl klickar? Varför faller jag överhuvudtaget när jag för det metsa bara tycker att det är en jobbig situation?

Så jävla destrukivt. Skulle nästan kunna avsluta detta kapitel och erkänna att Robert hade rätt. Känns inte som att det är mitt fel, jag har get mitt men han har haft svårt att ta emot det bara, det är ett val, antingen aktivt eller passivt, men ett val som jag inte kan styra eller göra.

Känns bittert och tråkigt.

Sen är det Hannes, han är fucking underbar. Jag älskar honom. Han är den jag känner mig tryggast och mest bekväm med. Han är min pellare. Har nog aldrig riktigt förstått hur det är att ha en sådan tidigare, men han är verkligen den som håller mig samman. Älskar älskar älskar.

Har lyckats gå ner 3 kilo under semestern. Känns riktigt fucking bra, varje kilo som försvinner så känner jag hur mycket mer bekväm jag blir med min kropp. Saknar det jag hade. Målet är minst 6 kilo till Malmöfestivalen börjar, den 14 augusti. Över en månad, borde jag klara, kommer dock bli jävligt svårt när jag drar iväg till Norrköping och Stockholm, alkohol i massor, lycka väl inpackat i en massa kalorier. Fettolåren ska bort,fettomagen magen ska bort en jävla gång till.

Over and out, ska försöka somna. Godnatt snäckor!

Lyckades nästan med mitt morgonmål, att stiga upp efter bara en snoosning, klarade det efter 2, godkänt tycker jag. Varför är det så jäkla svårt att gå upp på morgorna? Känns som ett stort berg som ska bestigas innan man når fram till frukostbordet.

Ps. Vildsvinen har börjar invandera skåne! We Welcom You!

Nu har jag skrivit labb i 3 timmar, rekord: 1,5 sidor. Mööömöömööö. Usch. Nu bär det i alla fall av till ridningen.